Gregorins bal.
Det är nu många år sedan, visst öfver tretio,
men den aftonen glömmer jag aldrig. Jag var
bjuden på bal till premieraktören Gregorin, en
af vår scens prydnader och en högst älskvärd
person äfven utanför scenen, öm make och sina
barns afgud, alla sina åtta barns.
”Vi ska’ ha roligt”, hade skådespelaren sagt med en röst som föreföll mera melodramatisk än egentligen glad, kanske nästan tragisk, men det var den röstens natur och den hade gjort hans lycka på scenen.
Familjen Gregorin var känd för sina glada tillställningar. De voro nästan alltid improviserade. Ett par dagar förut hade man icke hört talas om dem. I lyckligaste fall var det dagen före balen som den beslöts, men det hände också, att det var först på morgonen af festdagen som familjefadern, hvilken alltid ville att hans hustru och barn skulle roa sig, utropade:
”Om vi skulle bjuda några vänner hit att dansa i afton.”
