”Ack ja, kära, snälla pappa, låt oss göra det!” jublade de åtta barnen, bland hvilka fans ett sorteradt lager af unga flickor mellan femton och tjugufem år.
”Men hvad säger mamma?”
Det var en fråga endast för formens skull.
Mamma sade aldrig nej. Hon såg något mildt svårmodig ut, men var alltid färdig att ställa till bal och att själf dansa på balen. Stora tillrustningar ansåg hon öfverflödiga.
”Således dansa vi i kväll”, förklarade skådespelaren och gick ut att bjuda vännerna. Han bjöd alla han träffade, blott han aldrig så litet kände dem, och nästan ingen sade nej. Man viste, att man skulle få roligt, och roligt vilja de flesta människor ha, skulle de också förklara sig vara de allra argaste pessimister.
Den här gången höll nöjet dock på att frysa in. Då jag anlände, stodo dörrarne till våningen på vid gafvel. Ett par medlemmar af bäraregillet knogade af med några möbler, kommenderade af en ful karl, hvilken såg ut som en utmätningsman.
Det var isande kallt i salen, där den store skådespelaren stod midt på golfvet, omgifven af alla de åtta barnen.
Fru Gregorin höll sig litet längre bort i det fullkomligt tomma rummet. Hon såg något upprörd ut.
”Ah, där ha vi en af våra gäster!” utropade Gregorin och skyndade emot mig, räckte mig handen och bad mig vara oändligt välkommen.
