Han var både artig och hjärtlig, men med en viss storståtlighet i ord och åthäfvor.
Det samma upprepades af de äldre bland de åtta, i synnerhet af det sorterade lagret. Visst sågo de tre äldsta flickorna något besvärade ut, men deras täcka ansigten logo likväl, och det var ett riktigt hjärtligt leende, tyckte man, i fall man ej vore alt för sträng iakttagare.
Den store skådespelaren var balklädd med storartad hvit halsduk, hvars snibbar föllo långt ned på västslagen. Hans frack var kanske icke så ny, men satt utmärkt, och de fina, fastän ganska nötta benkläderna draperade sig med konstnärlig smak öfver ett par glänsande blanklädersskor. Håret var brändt och väl pomaderadt. Det hela såg ståtligt ut.
Flickorna hade en mera besynnerlig än smakfull utstyrsel i bjärta färger, med många band, fjädrar och paljetter. Det såg ut såsom hade man i största hast gjort några för sällskapslifvet oundgängliga ändringar i en teatergarderobs brokiga innehåll. Det var något fantastiskt uti alt i hop, stötte kanske en smula på zigenare, men det var lif och färg, och en vacker flicka kan kläda sig huru hon vill.
”Se på Esmeralda!” utbrast Gregorin och gjorde en stor åtbörd, pekande på en af flickorna. ”Det är behag i hennes kostymering, skulle jag tro.”
”Skall det bli kostymbal?” frågade jag helt öfverraskad.
”Skämtare!” svarade skådespelaren och gjorde
