bord, täckt med hvit duk och belyst af ett par långärmade ljusstakar samt på bordet åtskilliga buteljer och glas. Det hela såg ganska inbjudande ut. Några sittplatser syntes dock icke till. Man måste fortfarande hålla sig upprätt.
”Hvar är vår gamla säng?” hviskade frun till Gregorin.
”I godt förvar”, svarade skådespelaren och såg mycket lugn ut. ”Åh, du må inte tro, att jag pantsatt honom. Sängen står i köket, och halmstolarne med. När vår bal är slut, flyttas möblerna in igen. Se så, låt oss nu vara uppmärksamma mot våra gäster.”
”Men hur ...”
”Bråka inte, Majola lilla! Du kan väl förstå, att jag aldrig är förlägen om utvägar. Bord, duk och ljusstakar har jag skaffat från Tre Remmare och punschen med. Den är betald, du!”
Han såg triumferande på sin hustru, hvilken log och skakade på hufvudet.
”Sockerbagar Burman här bredvid lemnade mandelmjölken på kredit, men den dumme källarmästaren på Tre Remmare ville inte skicka upp någon sexa, sa’ han, utan att ha fått pengar på förhand. En så eländig bracka, då jag ändå betalt punschen kontant ... Nå, det blir väl råd. Klockan är inte mer än half elfva, tror jag.”
”Och nu skall herrskapet inte stå och truga”, sade han, vänd till gästerna.
Han nödgade dem att dricka, klingade med
