dem, drack själf glas på glas, höll tal och var ofantligt älskvärd.
Men så dansade man igen, och det med känsla och öfvertygelse. Mellan danserna hälsade man på vid punschbordet, och dryckesvarorna började snart se betänkligt medtagna ut. Då drog skådespelaren åter en af gästerne afsides, hviskade något ifrigt åt honom, gjorde både stora och lilla ”gesten” och tog emot något som äfven den gästen stack till honom samt försvann hastigt.
Efter en kort stund syntes han åter och uppmanade vännerna att icke glömma förfriskningarna, och då stodo åter åtskilliga fylda buteljer på bordet. En pojke med blått förkläde slank ut genom köket.
Mellan danserna deklamerade Esmeralda, och Preciosa och Kunigunda sjöngo duetter. En kvartett bland herrarne, ett par af operans förnämste sångare samt två bekante amatörer, utförde flera stycken. En annan af operans stadige pelare sjöng Bellman. Man hade riktigt roligt. Flickorna voro idel älskvärdhet och umgingos på förtrolig fot med alla de herrar som ville bidraga till aftonens trefnad.
”Kanske”, suckade fru Gregorin i förtroende till sin man, ”att flickorna få sig någon friare i kväll. Esmeralda tror jag bestämdt har knipit den där notarien ... Men”, tillade hon och suckade ännu djupare, ”han har väl ingenting.”
”Han blir president med tiden, och det
