Hulda gick in i faderns rum för att trösta den gamle renskrifvaren öfver den oförmodadt långa väntan han underkastade sig. Hon fann honom sitta med hufvudet lutadt i handen, böjd och orkeslös, tycktes det.
Kanske att han sof. Den unga flickan ämnade åter lemna rummet, då gubben reste sig och betraktade henne där hon stod på den fina mattan, omgifven af all den smakfulla komfort som fylde detta rum, belyst af glad vårsol.
Det var en vacker tafla, och taflans vackraste parti var Hulda själf, ett par och tjugu år, med friska kinder, ljust hår som något litet stötte i rödt, hvilket gjorde reflexerna så mycket kraftigare och behagligare, en fint formad näsa, blå, uttrycksfulla ögon och det mildaste leende på de rosiga läpparne.
Så såg bankdirektör Agaton Östholms dotter ut.
”Ursäkta”, sade gubben, ”jag föll i tankar. Alt här är så underligt, tycker jag.”
”Finner ni det underligt?” frågade den unga flickan och smålog åter samt såg sig omkring.
”Inte just här i rummet”, förklarade renskrifvaren, ”men händelserna ... omständigheterna ... ja, först och främst hela trakten här. De här breda gatorna, med de höga nymodiga husen. Det är för besynnerligt.”
”Ja så, hr Samuelson menar Vasastaden. Åh ja, det är sant, men det är också en alldeles ny stad, inte äldre än att också jag mycket väl mins, när här såg helt annorlunda ut. Just där vi nu
