Sida:Stolthet och fördom.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
94

artigheterna. Bingley var den som talade mest, och miss Bennet den, till vilken han förnämligast riktade sina ord. Han befann sig, som han sade, på väg till Longbourn för att göra sig underrättad om hennes befinnande. Mr Darcy bekräftade detta med en bugning och började besluta sig för att icke fästa blicken på Elisabet, då de plötsligen hejdades av anblicken av främlingen, och Elisabet, som råkade se bådas ansiktsuttryck, då de sågo på varandra, blev helt förvånad över den verkan, detta möte hade. Båda skiftade färg, den ene blev vit, den andre röd i ansiktet. Efter några ögonblick tog mr Wickham av hatten — en hälsning, som mr Darcy nätt och jämnt värdigades besvara. Vad kunde meningen vara med detta? Det var omöjligt att förstå, det var omöjligt att icke längta att få veta det.

En minut senare tog mr Bingley, utan att synas ha märkt, vad som försiggick, avsked och red vidare med sin vän.

Mr Denny och mr Wickham följde de unga damerna till mr Philips’ bostad och togo farväl trots miss Lydias ivriga böner, att de skulle stiga in, och till och med fastän mrs Philips öppnade fönstret till vardagsrummet och med hög röst instämde i inbjudningen.

Mrs Philips var alltid glad att få träffa sina systerdöttrar; de två äldsta voro efter sin nyss inträffade frånvaro särskilt välkomna, och hon uttryckte sin livliga förvåning över deras plötsliga hemkomst, varom hon, då deras egen vagn icke hade hämtat dem, icke skulle ha vetat något, om hon icke händelsevis