inbjuda honom också, ifall familjen från Longbourn skulle komma på aftonen. Han gick in härpå, och mrs Philips utlovade, att de skulle spela ett mycket trevligt och livat lottospel och sedan intaga en liten varm supé. Förhoppningen om sådana fröjder var mycket glädjande, och de skildes åt vid bästa lynne å ömse sidor. Mr Collins upprepade sina ursäkter, då han gick ut, och mrs Philips försäkrade honom med oförtröttad artighet, att de voro alldeles onödiga.
Då de gingo hem, berättade Elisabet för Jane, vad hon hade sett försiggå mellan de två herrarna, men ehuru Jane skulle ha försvarat endera eller båda, om de hade synts ha orätt, så kunde hon lika litet som sin syster förklara deras beteende.
Vid sin återkomst väckte mr Collins stor belåtenhet hos mrs Bennet genom att prisa mrs Philips’ förekommande sätt. Han försäkrade, att, med undantag av lady Catherine och hennes dotter, han aldrig hade sett en finare dam, ty hon hade icke endast mottagit honom med den utsöktaste artighet, utan även uttryckligen innefattat honom i sin inbjudning till följande afton, ehuru han var fullständigt obekant för henne förut. Han antog, att någonting måste skrivas på räkningen av hans släktskap med dem, men han hade aldrig i hela sitt liv varit föremål för så mycken uppmärksamhet.
