oss att gissa oss till de orsaker eller omständigheter, som åstadkommit missämjan dem emellan utan någon verklig skuld å någondera sidan.
— Mycket sant, men, kära Jane, vad har du att säga till förmån för de egennyttiga personer, som förmodligen haft sin hand med i spelet? Fritag också dem från skuld, eller vi måste hysa en dålig tanke om någon.
— Skratta du så mycket du vill, men du kan inte därigenom få mig att ändra mening. Käraste Lizzy, tänk bara, i vilket ytterst ofördelaktigt ljus det ställer mr Darcy att på detta sätt behandla sin fars gunstling, en person, som denne lovat sörja för. Det är omöjligt. Ingen man med vanliga mänskliga känslor, ingen man med självaktning kan vara i stånd därtill. Kunna hans närmaste vänner så bedraga sig på honom? Nej!
— Jag kan mycket lättare tro, att mr Bingley blivit förd bakom ljuset, än att mr Wickham skulle hitta på en sådan historia om sig själv, som han berättade för mig i går kväll: namn, fakta, allt omtalade han på det mest trovärdiga sätt. Dessutom vittnade hans blick om att han talade sanning.
— Det är verkligen svårt, högst ledsamt. Man vet inte, vad man skall tro.
— Förlåt mig, man vet precis, vad man skall tro.
Men Jane kunde med visshet tänka endast på en sak — att mr Bingley, om han hade blivit förd bakom ljuset, skulle komma att lida mycket, när saken blev allmänt känd.
De två damerna kallades fram ur den berså, där
