— Mycket sant, kära du, det är just vad jag säger. Hon är en sådan kvinna, för vilken man inte kan hysa för mycket vördnad.
Aftonen tillbragtes mest med samspråk om nyheter från Hertfordshire och med omtalande av vad som redan skrivits. När man skilts åt, kunde Elisabet i ensamheten på sitt rum tänka över graden av Charlottes lycka, den skicklighet, varmed hon ledde sin man, och det fördrag, hon hade med honom, och hon måste erkänna, att hon skötte sin sak mycket bra. Hon kunde också förutse, huru hennes besök skulle avlöpa, den jämna fortgången av deras dagliga sysselsättningar, de retsamma avbrott, mr Collins skulle göra däri, och de fröjder besöken på Rosings skulle skänka. En livlig inbillning gjorde snart allt detta klart för henne.
Vid middagstiden följande dag befann hon sig i sitt rum och gjorde sig i ordning till en promenad, då från nedre våningen hördes ett plötsligt buller, vittnande om stor uppståndelse i hela huset. Sedan hon lyssnat därtill ett ögonblick, hörde hon någon med våldsam fart springa uppför trappan och med hög röst ropa på henne. Hon öppnade dörren och mötte på trappavsatsen Maria, som, andlös av oro, ropade:
— Kära Lizzy, skynda dig och kom ner i matsalen, ty där är något så märkvärdigt att se! Jag vill inte tala om för dig, vad det är. Skynda dig och kom ner genast!
Det var förgäves Elisabet gjorde frågor, Maria ville icke säga henne något mera, och de sprungo
