ner till matsalen, som hade utsikt åt uppkörsvägen, för att skåda detta under. Det var två damer, som kommo åkande i en lätt, fyrhjulig vagn och stannade vid trädgårdsgrinden.
— Var detta allt? utropade Elisabet. Jag väntade åtminstone, att svinen hade kommit in i trädgården, och här är ingen annan än lady Catherine och hennes dotter!
— Nej, kära du, sade Maria, alldeles förskräckt över misstaget, det är inte lady Catherine. Den gamla frun är mrs Jenkinson, som bor hos dem, den andra är miss de Bourgh. Se bara på henne. Hon är ovanligt liten. Vem skulle väl ha trott, att hon kunde vara så liten och mager!
— Det är gräsligt oartigt av henne att låta Charlotte stå ute i denna blåst. Varför kommer hon inte in?
— Charlotte säger, att hon nästan aldrig gör det. Det är ett storartat ynnestbevis, när miss de Bourgh någon gång behagar stiga in.
— Jag tycker om hennes utseende, sade Elisabet, som kom att tänka på något annat. Hon ser sjuklig och vresig ut. Hon kommer nog att passa mycket bra som hustru åt honom.
Mr Collins och Charlotte stodo båda vid grinden samtalande med damerna, och sir William stod till Elisabets stora förnöjelse i dörröppningen, försjunken i allvarligt betraktande av det storartade skådespelet framför honom och bugande gång på gång, så ofta miss de Bourgh såg åt det hållet.
Slutligen hade man ingenting mer att säga,
