Sida:Stolthet och fördom.djvu/310

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
56

inte är hennes speciella vän. Jag har precis lika stor rätt att bli bjuden som hon, och ännu mera, ty jag är två år äldre.

Förgäves sökte Elisabet bringa henne till förnuft, förgäves sökte Jane förmå henne att foga sig i sitt öde. Vad Elisabet själv beträffar, var det så långt ifrån, att denna inbjudning hos henne väckte samma känsla som hos hennes mor och Lydia, att hon betraktade den som ett absolut hinder för att det sunda förnuftet skulle taga ut sin rätt hos den sistnämnda, och hon kunde icke låta bli att i hemlighet råda sin far att icke låta henne resa, så obehagliga följder än ett sådant steg måste ha för henne, om det blev känt. Hon framställde för honom, hur opassande Lydias uppförande i allmänhet var, hur ringa fördel hon kunde skörda av vänskapen med en sådan kvinna som mrs Forster, och hur antagligt det var, att hon skulle bli ännu mera oförsiktig hos en sådan väninna i Brighton, där frestelserna måste vara större än hemma. Han hörde uppmärksamt på henne och sade sedan:

— Lydia kommer aldrig att bli lugn, förrän hon fått uppträda på en eller annan offentlig plats, och vi kunna aldrig vänta, att hon skall göra det med så liten kostnad eller så litet obehag för sin familj som under nuvarande omständigheter.

— Om du insåge, sade Elisabet, vilka obehagliga följder det måste medföra för oss alla, om Lydias oförståndiga och taktlösa uppförande väcker allmän uppmärksamhet — ja, vilka följder detta redan haft, så är jag viss om att du skulle döma på annat sätt i denna sak.