— Redan haft? upprepade mr Bennet. Vad för slag, har hon skrämt bort några av dina tillbedjare? Stackars lilla Lizzy! Men var inte så nedslagen. Sådana där kinkiga ungherrar, som inte kunna fördraga att bli vittne till litet narraktighet, äro inte värda några saknadens känslor. Se så, låt mig se listan på de ömkliga figurer, som låtit sig skrämmas bort av Lydias galenskaper.
— Du misstar dig verkligen. Jag har inte några sådana oförrätter att harmas över. Det är inte över några särskilda ledsamheter jag nu beklagar mig. Men vårt goda namn, vårt anseende bland människor måste lida avbräck genom den gränslösa flyktighet, den säkerhet i uppträdandet och det förakt för alla hämmande band, som utmärka Lydias karaktär. Förlåt mig, men jag måste tala rent ut. Om du, kära pappa, inte vill göra dig det besväret att lägga band på hennes översvallande livslust och lära henne, att de intressen, hon nu har, inte kunna bli hennes livsmål, så kommer hon snart att bli oförbätterlig. Hennes karaktär låter då ej förändra sig, och hon kommer vid sexton års ålder att bli den mest utstuderade kokett, som någonsin dragit löje över sig själv och sin familj — en kokett av det värsta och simplaste slag utan något annat behag än sin ungdom och ett någorlunda vackert utseende, och som till följd av sin okunnighet och sin själs tomhet blir fullständigt ur stånd att avvärja något av det allmänna förakt, som hennes ohejdade begär att bli beundrad kommer att väcka. För denna fara är Kitty också utsatt. Hon kommer att följa Lydias exempel i allt.
