Sida:Stolthet och fördom.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
59

gräma sig över oundvikliga ledsamheter eller förstora dem genom ängslan.

Hade Lydia och hennes mor vetat om innehållet av Elisabets samtal med sin far, skulle bådas ordflöde knappt kunnat ha givit uttryck åt deras harm. Lydia inbillade sig, att ett besök i Brighton innefattade alla möjligheter till jordisk lycka. Hon såg med sin livliga fantasis öga gatorna i denna glada badort fulla av officerare. Hon såg sig själv som föremål för uppmärksamhet av tiotal och tjogtal av sådana, som ännu voro obekanta för henne. Hon såg lägrets alla härligheter — dess tält uppslagna i ståtliga, raka gator, där det svärmade av unga, glada män i bländande, scharlakansröda uniformer; och för att göra bilden fullständig, såg hon sig själv sittande utanför ett tält behagligt flirtande med åtminstone sex officerare på en gång.

Om hon hade vetat, att hennes syster sökte slita henne från sådana utsikter och sådana verkligheter som dessa, vilka skulle då hennes känslor ha varit? De kunde ha förståtts endast av hennes mor, som skulle ha känt nästan detsamma som hon. Att Lydia skulle resa till Brighton var hennes enda tröst, vemodigt förvissad som hon var, att hennes man aldrig ämnade resa dit själv.

Men de voro alldeles okunniga om vad som hade försiggått, och deras hänryckning var med få avbrott lika stor ända till dagen för Lydias avresa.

Elisabet skulle nu träffa mr Wickham för sista gången. Då hon ofta varit tillsammans med honom efter sin återkomst, hade hennes oro till stor del lagt