Sida:Stolthet och fördom.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
60

sig; den oro, som stod i sammanhang med hennes föregående tycke för honom, hade alldeles försvunnit. Hon hade till och med just i det behagliga sätt, som först intagit henne, upptäckt en viss tillgjordhet och något, som väckte avsmak och leda. Hans nuvarande uppförande mot henne själv gav henne dessutom en ny anledning till misshag, ty den benägenhet, han snart visade att förnya den hyllning, han ägnat henne under den första tiden av deras bekantskap, kunde, efter vad som sedan inträffat, endast reta henne. Hon förlorade allt intresse för honom, då hon såg sig utsedd till föremål för en så lumpen och fåfänglig kurtis, och allt under det hon sökte frigöra sig från alla självförebråelser, kunde hon icke undgå att känna sådana förorsakade av hans tro, att, huru länge och av vad orsak än han försummat att ägna henne sin uppmärksamhet, skulle hennes fåfänga bli tillfredsställd och hans hyllning röna ett gynnsamt mottagande, så snart han förnyade den.

Den sista dagen av regementets vistelse i Meryton var han jämte några andra av officerarna bjuden på middag till Longbourn, och så föga var Elisabet böjd för att skiljas från honom i vänlighet, att, då han gjorde en fråga, hur hon tillbragt sin tid i Hunsford, hon omtalade, att överste Fitzwilliam och mr Darcy hade vistats tre veckor på Rosings, och frågade honom, om han var bekant med den förre.

Han såg ut att bli förvånad, missnöjd, orolig, men efter ett ögonblick återvann han sin självbehärskning och svarade med ett leende, att han träffat honom ofta förr, och sedan han anmärkt, att han var en