rädd för att oroa dig, men lugna dig, vi må alla bra. Vad jag har att berätta rör stackars Lydia. Ett expressbud kom i går natt klockan 12, just då vi alla gått till sängs, från överste Forster för att underrätta oss, att hon rymt till Skottland med en av hans officerare, för att nu komma fram med sanningen, med Wickham! Föreställ dig vår förvåning! För Kitty kommer det emellertid icke så alldeles oväntat. Jag är mycket, mycket ledsen. Vilket oklokt parti på båda sidor! Men jag vill hoppas det bästa, och att hans karaktär blivit missförstådd. Jag kan väl tro, att han är tanklös och ogrannlaga, men detta steg (låt oss vara glada däröver) vittnar inte om ett dåligt hjärta hos honom. Hans val är åtminstone oegennyttigt, ty han måste veta, att min far inte kan ge henne någonting. Vår stackars mor är djupt sorgsen. Pappa bär det bättre. Så tacksam jag är, att vi aldrig talat om för dem, vad som sagts till hans nackdel! Vi måste själva glömma bort det. De begåvo sig av i lördags natt vid tolvtiden, gissar man, men de saknades icke förrän i går morse klockan åtta. Expressbudet avskickades genast. Kära Lizzy, de måste ha passerat på tio mils avstånd från vårt hem. Överste Forster låter oss hoppas att snart få se honom här. Lydia lämnade efter sig några rader till hans hustru med underrättelse om deras avsikt. Jag måste sluta, ty jag kan inte vara länge borta från min stackars mor. Jag är rädd för att du inte kan tyda mina ord, men jag vet knappast, vad jag har skrivit.»
Utan att ge sig tid att tänka över saken och
