Sida:Stolthet och fördom.djvu/409

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155

tillflykt till sitt eget rum, där hon ostörd kunde få hänge sig åt sina tankar.

Den stackars Lydias läge måste i bästa fall vara ganska dåligt, men man måste vara tacksam för att det icke var värre. Elisabet kände det så, och då hon tänkte på vad de fruktat för endast två timmar sedan, insåg hon fördelarna av vad de redan hade vunnit, fastän, då hon riktade blicken mot framtiden, hon medgav, att man varken kunde hoppas på verklig lycka eller en gynnsam ekonomisk ställning för hennes räkning.


FEMTIONDE KAPITLET.

Mr Bennet hade före detta skede i sitt liv ofta önskat, att han, i stället för att göra av med hela sin inkomst, hade för varje år lagt av en viss summa, varigenom han bättre skulle kunna sörja för sina barn och sin hustru, ifall hon överlevde honom. Nu önskade han detta mera än någonsin. Om han gjort sin plikt i detta hänseende, hade Lydia icke behövt stå i tacksamhetsskuld till sin morbror för den heder och det anseende, som nu kunde köpas åt henne, och tillfredsställelsen över att ha förmått en av de sämsta unga män i Storbritannien att gifta sig med henne skulle då ha funnits på det håll, där den rätteligen borde finnas.

Han var allvarligt bekymrad över att en sak, som för alla parter var så föga fördelaktig, befrämjades endast på hans svågers bekostnad, och han var fast