matsalen, höll Elisabet skarp utkik för att se, om Bingley skulle intaga platsen bredvid hennes syster, som vid alla deras föregående bjudningar hade valts av honom. Hennes försiktiga mor, som var upptagen av samma tankar, uraktlät att uppmana honom att sätta sig bredvid henne själv. Då han inträdde i rummet, tycktes han tveka, men Jane råkade se sig om och le; hans beslut var fattat — han satte sig bredvid henne.
Elisabet såg med segerglad min på hans vän. Denne uthärdade hennes blick med stolt likgiltighet, och hon skulle ha trott, att Bingley fått hans högtidliga tillstånd att bli lycklig, om hon icke hade sett, att han också vände sina blickar mot mr Darcy, på en gång leende och med ett oroligt uttryck.
Hans sätt mot hennes syster under middagen visade en beundran för henne, som, fastän mindre öppet framträdande än förut, övertygade Elisabet om att, ifall han lämnades åt sig själv, Janes och hans egen lycka snart skulle bli betryggad. Ehuru hon icke vågade lita på utgången, fann hon dock nöje i att iakttaga hans beteende. Det upplivade henne så mycket, som det över huvud var möjligt, ty hon var icke vid något glatt lynne. Mr Darcy satt nästan så långt skild från henne, som sig göra lät. Han satt på ena sidan av hennes mor. Hon visste, huru liten glädje en sådan placering skulle skänka någondera av dem och huru föga den skulle låta dem framträda till sin fördel. Hon satt icke tillräckligt nära för att höra något av deras samtal, men hon kunde se, huru sällan de talade med
