varandra och huru stelt och kallt deras sätt mot varandra var, när de någon gång gjorde det. Moderns oartighet gjorde känslan av vad de hade honom att tacka för ännu mera pinsam för Elisabet, och stundtals skulle hon givit vad som helst för att få rätt att omtala för honom, att hela familjen väl kände till och uppskattade hans godhet.
Hon hoppades, att eftermiddagen skulle bereda dem något tillfälle att komma tillsammans och att hela besöket icke skulle förgå, utan att de voro i stånd att säga mera till varandra än de högtidliga hälsningsorden vid hans ankomst. Ängslig och illa till mods som hon var, var den stund, som förgick i salongen, innan herrarna kommo upp, till den grad ledsam och tråkig, att hon nästan blev ohövlig. Hon motsåg ögonblicket för deras inträde såsom det, varpå alla hennes utsikter till trevnad under aftonen berodde.
— Om han inte kommer till mig då, sade hon, avstår jag för alltid från honom.
Herrarna kommo upp, och hon tyckte, att det såg ut, som om han skulle motsvara hennes förhoppningar, men tyvärr hade damerna samlat sig kring bordet, vid vilket Elisabet serverade kaffe, i en så tät skara, att det i hennes närhet icke fanns rum nog för placerande av en enda stol. Och då herrarna närmade sig, flyttade sig en av flickorna ännu närmare henne och viskade:
— Herrarna få inte komma och skilja oss åt, det är mitt fasta beslut. Vi vill inte sällskapa med någon av dem, eller hur?
