mig och min familj, sade Elisabet lugnt, kommer snarare att bli en bekräftelse av ett sådant rykte, om det verkligen är i omlopp.
— Om! Vill ni då påstå, att ni är okunnig därom? Har ni inte själv med full avsikt utspritt det? Vet ni inte, att ett sådant rykte är ute bland folk?
— Det har jag aldrig hört.
— Och kan ni också förklara, att det inte finns någon grund därför?
— Jag gör inte anspråk på att vara lika rättfram som ers nåd. Ni kan framställa frågor, som jag inte vill besvara.
— Det här är olidligt! Miss Bennet, jag yrkar på att få ett tillfredsställande svar. Har han, har min systerson gjort er ett giftermålsanbud?
— Ers nåd har förklarat, att det är omöjligt.
— Det borde vara det, det måste vara det, så länge han har sitt förstånd i behåll. Men era konstgrepp och lockelser kunna i ett ögonblick av förblindelse ha kommit honom att förgäta, vad han är skyldig sig själv och hela sin familj. Ni har nog fångat honom i era garn.
— Om jag har gjort det, skall jag bli den sista, som erkänner det.
— Miss Bennet, vet ni vem jag är? Jag är inte van vid ett sådant språk som detta. Jag är nästan den närmaste släkting, han har i världen, och jag har rätt att få kännedom om hans intimaste angelägenheter.
— Men ni har inte rätt att få kännedom om mina,