Sida:Stolthet och fördom.djvu/505

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

251

några unga män komma för att fria till Mary och Kitty, så skicka in dem, ty jag är alldeles ledig.

Elisabets sinne var nu lättat från en mycket tung börda, och efter en halvtimmes stilla eftertanke i sitt eget rum kunde hon med tämligen stort lugn sluta sig till de andra. Allting var för nytt, för att hon skulle kunna vara riktigt glad, men aftonen förflöt i stillhet, hon hade icke längre något allvarsamt att frukta, och i sinom tid skulle en otvungen och angenäm stämning inträda.

När hennes mor på kvällen gick upp på sitt toalettrum, följde hon henne och meddelade henne den stora nyheten. Verkan därav var högst märkvärdig, ty då mrs Bennet fick höra den, satt hon först alldeles stilla och kunde icke få fram ett ord. Och under flera minuter kunde hon icke förstå vad hon hörde, ehuru hon i allmänhet icke var sen att sätta tro till vad som var fördelaktigt för hennes döttrar eller som kom i gestalten av en friare till någon av dem. Slutligen började hon hämta sig, röra sig hit och dit i sin stol, stiga upp, sätta sig igen, förvåna sig och ge luft åt sina känslor med sådana ord som:

— Gud i himmelen! Kors bevare mig! Tänk bara! Kära hjärtandes! Mr Darcy! Vem skulle ha trott det? Är det verkligen sant? O, min älskade Lizzy! Så rik och så förnäm du kommer att bli! Sådana nålpengar, sådana juveler, sådana ekipager du kommer att få! Vad Jane får är ingenting, ingenting alls mot det! Jag är så glad, så lycklig! En så förtjusande man! Så vacker, så högväxt! O, käraste Lizzy, förlåt mig, att jag tyckt så illa om