TRETTONDE KAPITLET.
— Jag hoppas, kära du, sade mr Bennet till sin hustru, då de sutto vid frukostbordet morgonen därpå, att du har ställt till med en god middag i dag, ty jag har skäl att vänta en tillökning till vår familjekrets.
— Vem menar du, käraste? Jag vet inte av någon, som ämnar komma, så framt inte Charlotte Lucas skulle råka titta till oss — och jag hoppas, att mina middagar äro tillräckligt goda för henne. Jag tror inte, att hon ofta får så goda hemma hos sig.
— Den person, som jag talar om, är en herre och en främling.
Mrs Bennets ögon strålade. — En herre och en främling! Jag är säker på att det är mr Bingley. Nå, Jane, du har aldrig låtit undfalla dig ett ord om den här saken, din listiga krabat! Det skall verkligen bli utomordentligt roligt att få träffa mr Bingley. Men — store Gud, en sådan otur! inte en bit fisk står att få i dag. Kära Lydia, ring på Hill, jag måste tala med henne på ögonblicket.
— Det är inte mr Bingley, sade hennes man, det är en person, som jag aldrig sett i hela mitt liv.
Detta väckte allmän förvåning, och han hade det nöjet att bli ivrigt utfrågad av sin hustru och sina fem döttrar på en gång.
Efter att en stund ha haft roligt åt deras nyfikenhet avgav han följande förklaring.
