— För omkring en månad sedan mottog jag det här brevet, och för omkring fjorton dagar sedan besvarade jag det, ty jag tyckte, att det var en rätt ömtålig sak, som fordrade snar uppmärksamhet från min sida. Det är från min släkting, mr Collins, som när jag är död, kan köra ut er alla från det här huset, så snart han behagar.
— Kära du, utropade hans hustru, jag kan inte tåla att höra den där saken nämnas. Var snäll och tala inte om den där förhatliga mannen! Jag tycker verkligen, att det är det hårdaste, man kan tänka sig, att din egendom skall som fideikommiss gå ifrån dina egna barn, och om jag hade varit i ditt ställe, skulle jag för länge sedan ha försökt göra något åt saken.
Jane och Elisabet sökte förklara för henne naturen av ett fideikommiss: De hade ofta försökt det förut, men det var ett ämne, med avseende på vilket mrs Bennet var alldeles oresonlig, och hon fortfor att bittert fara ut mot det grymma i att låta en egendom gå ifrån en familj med fem döttrar till förmån för en man, som ingen brydde sig det ringaste om.
— Det är verkligen en högst orättfärdig sak, sade mr Bennet, och ingenting kan fritaga mr Collins från skuld, då han blir arvinge till Longbourn. Men om du vill lyssna till hans brev, så kanske du kan stämmas till litet större mildhet av det sätt, varpå han uttrycker sig.
— Nej, det är jag säker om att jag inte kan. Och jag tycker, att det var ganska oförsynt och ett stort hyckleri av honom att över huvud skriva till dig. Jag
