gång varder en ansenlig stad, men icke torde det förra vara särdeles mycket och nog har den vackra staden vid Vettern ännu långt försprång för medtäflaren vid jernvägsknuten.
Jönköping är en stor stad, det ser man genast, när man kommer in på Östra Storgatan, icke på Michalowski & Lawski’s »Herr-Equiperingsmagasin», ty sådana storartade uppklädnadsbodar med sådana slaviska bodegarnamn kan man finna i mycket mindre städer — det är märkvärdigt hvad de slaviska namnen nu mer trängt sig in i Sverige; ej heller är den vederstygliga stenläggningen på körbanan och den utmärkt goda på de breda gångbanorna något uteslutande kännetecken på en stor stad; knapt torde de två tidningstryckerierna (stadens tredje tidning har sitt hem vid den vestra, ej fullt så storstadsaktiga delen af Storgatan) visa, att Jönköping är stor, ty i långt mindre samhällen finner man lika många tidningar; och fruntimrens nutidsdrägter kunna vara lika fulländade i Vexiö, till och med i Vadstena; men hvad som företrädesvis angifver den stora staden är att ungdomen och »folket» icke helsar på främlingen.
Sådant märker man genast, när man kommer från Vadstena, der hvarje dräng och piga, som man möter på gatan, låter höra ett vänligt »god dag», åtföljdt af en nick, under det äfven »bättre mans barn» ganska höfligt taga af sig mössan. Vid sådant är man ej van i stora städer, och i Jönköping ser man ej tecken dertill.
Det tyckes också, som skulle främlingen ej göra alldeles så stort uppseende här, som i andra svenska städer, der man, oaktadt stora hotell med guldgalonerad portvakt eller »vaktmästare», synes ganska förvånad öfver att se en resande. Ej heller tyckes den folkliga ungdomen i Jönköping kunna så allmänt undvara skor och strumpor, som förhållandet är i åtskilliga andra städer.
Dessa äro de kännetecken, hvilka genast visa främlingen,
