genom skogsbitar, än öfver öppen mark, och öfver det klara vattnet ser man en ungefär lika danad strand på andra sidan. Längre åt söder döljer sjön sig då och då, men kommer åter fram, lika glad och vänlig som förut. Plötsligt far man in i en mörk furuskog, men snart är man ånyo ute i det glada solljuset.
Under denna oupphörliga vexling, men der Åsnen dock är grundtemat, lemnar man snart bakom sig stationerna Torne, Ulfö, Ålshult, efter korta uppehåll på hvarje, och hinner Ryd, vid den sydligaste ändan af Åsnen, också en af Smålands sydligaste punkter. Ryd är en större station, der tåget gör flere minuters uppehåll. När jag säger större, tänker jag dock endast på Vislanda — Karlshamnsbanans öfriga stationer, men icke på rastställena vid statsbanan, ty i sjelfva verket tyckes ej heller Ryd vara särdeles betydande. Här är nog en i jemförelse med fordom sannolikt ganska stor liflighet, men i och för sig förefaller rörelsen temligen obetydlig, då man är van att se lifvet vid de stora stråkvägarne. Den förnämsta handelsartikeln som forslas på denna väg är virke, hvilket dels föres till Karlshamn, dels upp till Vislanda för att vidare skjutsas söder ut.
Från Ryd går banan i rak sydlig riktning till Hofmansbygd, en vacker trakt vid Mörrumsån, med hvilken man redan vid Ryd, der hon kommer fram ur Åsnen, gjort bekantskap, som sedermera under gemensam resa åt söder utbildas till förtrolighet. Sämre ressällskap kan man hafva. Hon är frisk och vacker, sprittande glad och hoppar och sjunger omkring stenarne samt förstår också att pryda sig med vackra stränder. Vid Hofmansbygd störtar hon utan tvekan utför en liten höjd, och i språnget tager hon sig till att vara nyttig och drifver ett litet sågverk.
Vid Hofmansbygd hade jag sagt farväl åt Småland och fann mig lyckligt inne i Bleking. Jag spärrade upp ögonen, torkade
