glasen och gjorde mig färdig att få se något underbart skönt. Ja, det var rätt vackert, alldeles som i södra Småland, men jag hade sannolikt gjort mig för hög föreställning om Blekingsnaturens skönhet. Verkligheten svarade ej mot förhoppningarne. Är man nöjd med det småtäcka, leende och behagliga, så är Bleking ganska tillfredsställande, men icke säger denna natur mycket. Hon är en ganska vacker qvinna, men som saknar förmågan att fängsla på fullt allvar. Önskar man något mera utprägladt äfven inom detta slag af skönhet, är t. ex. norra Sjællands natur af vida större intresse, och såsom skönt i och för sig står Jönköpingstrakten långt framom.
Jag dömer åtminstone efter nejden mellan Smålandsgränsen och Karlshamn samt denne stads omgifningar, det vidt omtalade, på boklundar rika Asarum icke derifrån undantaget. Mörrumsån är det behagligaste af allt detta, men henne lemnar man vid Svängsta station, den närmaste norr om Asarum, och hon kan ej ersättas af Myeån, som sedan gör sällskap till Karlshamn.
I Bleking hade man ännu ej hunnit inberga höet, hvilket arbete på de flesta trakter i Småland redan var undangjordt. På ängarne såg man Blekingsflickor iden från »nationalfigurerna» kända drägten sysselsatta med räfsande. Huru vida flickorna för öfrigt också liknade »nationalfigurernas» sköna Blekingstyp, kunde jag icke upptäcka. Jag fruktar, att det är med den nämnda »typen» nästan på samma sätt som med den »sköna Blekingsnaturen»: man har mycket öfverdrifvit dess vackra egenskaper, och främlingen finner sig något gäckad i sina förhoppningar. De qvinliga anleten jag såg på Karlshamns gator voro åtminstone icke vackrare än hvad man är van att finna litet hvarstädes i Sverige. Men det kan ju hända, att de riktiga Blekingsskönheterna icke för tillfället voro i staden eller att de
