mycket högre upp. Vi gåfvo oss i väg en förmiddag. Solen baddade hett, och vägen gick oupphörligt upp åt. Det var en oafbruten stigning, så der en fjerdingsväg i fyrtiofem graders vinkel, tyckte jag, och grusigt och stenigt, knaggligt på alla sätt. Likväl är det en landsväg, som till och med gör anspråk på att vara körväg, ett i sanning oförskämdt anspråk. Det är obegripligt huru man hittat på att göra en slik fästig till väg för menskliga fordon, då man likväl kunnat lägga, såsom verkligheten sedan visat, en vida mindre besvärlig landsväg på annat håll mot samma mål.
Emellertid stretade vi i solbaddet upp åt, svalkade oss vid en härlig källa och njöto då och då af en vacker utsigt i skogsöppningen. Ändtligen nådde vi målet, den så kallade Storhöjden, en liten högslätt med kullerstenar, små buskar och rishögar samt små åkerstycken här och der i skrefvorna. Egendomligt är att se huru åkerlapparna sticka fram öfver allt på bergssluttningarne, men inom mycket små områden.
Sjelfva platsen är ingalunda vacker, men den utsigt som derifrån framställer sig är ofantligt vidsträckt och verkligen storartad. Man skådar öfver Filipstads hela bergslag, öfver skogar och gruffält och vattensamlingar på olika höjder. Den ena sjön ligger lägre än den andra, ända långt ned åt slättlandet. Omkring Filipstad, som skymtar fram i fjerran, gruppera sig sjöarne Yngen, Daglösen, Fernsjön och Lesjön. Här och der varsnar man åtskilliga »tjärnar», djupa bergsjöar, vigtiga för grufdriften, hvilka med sina kanaler drifva grufvornas »konstverk». Der har man Limtjärn, der Gammaltjärn, Hemtjärn, Laxtjärn, Aborrtjärn, m. fl. m. fl. Der i öster, vid Yngen, ser man Persbergs gruffält, och vänder man sig mot norr, har man Nordmarks. I det aflägsnaste nordvest är Uddeholmstrakten.
Det är en ganska stor karta man på detta sätt har utbredd
