har man Bergsängsbackarne, så der omkring tusen fot öfver hafsytan, har jag hört.
Man lemnar åkdonet och söker en ännu friare punkt än från landsvägen. En gångstig förbi skolhuset leder till den bästa utsigten. Förmiddagsljuset torde vara fördelaktigast för att se den vidsträckta taflan. Då falla solstrålarne, i fall luften är klar, med hela sin styrka öfver landskapet under åskådarnes fötter, utan att besvära hans ögon, när han vänder blicken åt nordvest, det vill säga ut åt Siljans breda vattenspegel.
Närmast under sig har man Rättviks kyrka, hvilken med älskligt behag, omgifven af den saftigaste grönska, speglar sig i den inre delen af den vik som Siljan här gör mot öster. Der näst skådar man öfver hela sjön, på hvars blå yta Sollerön simmar med sin kyrka, som lyser klart i det kraftiga solljuset, och längre bort skymtar till och med Mora torn. Allra längst mot norr stiga allvarliga berg öfver synranden, men blekna slutligen bort, likt lätta skyar, och det är ända upp åt Elfdalen. Ja, Dalarne är Sveas och Götas skönaste landskap!
Färden på Siljan har också sitt stora värde, men man kan icke då så ohindradt öfverse nejden som från Bergsängsbackarne. Ångfartyget »Mora» är ett godt fortskaffningsmedel, och dess befälhafvare artig och tjenstaktig mot de resande, men jag tror nästan att jag föredrar skjutskärran eller apostlahästarne, för att fritt kunna ströfva omkring på Siljans stränder, i stället för att från ångbåtens däck taga dem i skärskådande.
Kommer man till Rättvik, får man ej försumma att göra bekantskap med Utby gästgifvaregård. Han ser ej så storståtlig ut som gästgifvaregårdarne i Leksand och Mora, hvilka äro verkliga hotellbyggnader, men står för öfrigt icke efter dem i något afseende. Man kan der få en rätt god middag i en lägenhet som i snygghet och ordentlighet öfverträffar många stadshotell,
