och med en uppassning som icke lemnar något vidare att önska. Efter middagen har man tillfälle att taga sitt kaffe i den stora och vackra trädgården, hvarifrån man kan förnya bekantskapen med Siljan, hvilken ända från det att vägen började bära ut för från Bergsängsbackarne icke varit synlig förr än här, det vill säga på en half mil.
Rättvik är en af Dalarnes vackraste socknar, kanske den allra vackraste. Öster ut är nejden mera allvarlig, till och med vild, men vid Siljan eller rättare dess bugt Rättviken åter leende och mild, såsom ett barn af södern. Man öfverraskas af detta sydländska drag, som man ej väntat sig här. Jorden är också ganska bördig, och välmågan derför icke ringa. Boningshusen äro med ladugård och alla uthus byggda till samman i fyrkant omkring en gård, ungefär som bondhusen i Frankrike, fastän Rättviks äro endast af trä och i allmänhet äfven mindre. Genom en stor, tillskjuten inkörsport kommer man in på gården och derifrån genom den stundom ganska prydligt utskurna förstuqvisten in i kammaren, der allt husfolk är sanladt. Der är spisel och sängplatser och hvad mer till lifvets nödtorft hör, men vanligtvis snygt och väl ordnadt.
Med den ene af mina reskamrater gick jag en söndag omkring i gårdarne och mottogs välvilligt öfver allt, fastän i synnerhet ungdomen syntes något rädd för den mannen som talade ett främmande språk. På ett ställe, det var hos Moss Olle, träffade vi endast ett par unga flickor och en gammal blind gumma. Alla tre läste i andaktsböcker, men förskräcktes mycket öfver vårt inträdande. Flickorna voro vackra och klädda i den prydliga Rättviksdrägten, men för beqvämlighet utan strumpor och skor. Det var endast med stor möda vi kunde öfvervinna deras rädsla för oss. Man hade först sagt oss, att hos Moss Olle skulle finnas en särdeles väl försedd »klädstuga», och ryktet hade icke
