öfverdrifvit. Klädstugan, vid ena sidan af förstugan, midt emot kammaren, visade en rikedom och omvexling som måste förvåna hvar och en hvilken ej förr sett ett sådant förvaringsrum.
»Ein wahres Museum!» utropade min följeslagare och stod slagen af häpnad. Kring väggarne och på stänger under taket hängde i god ordning och rik mångfald »kasungar» (skinnkjortlar), andra kjortlar, tjocka och väl veckade, i svart färg, bländande hvita fårskinnspelsar, svarta »snörfvil» (snörlif), blå, bruna och brokiga förkläden, blå mans- och röda qvinnostrumpor, svarta och blå mansrockar och Gud vet allt hvad som hör till en vacker och vårdad Rättviksdrägt. I stora, bjert målade kistor lågo »halstrasor», särdeles fint och omsorgsfullt strukna små trekantiga halsdukar af samma färg som förklädena, med silfverspännen och silfverblad, svarta »hättor» och hvita »timpar», bokkläden grant utsydda och ännu grannare vantar. Och bakom alla dessa plagg framskymtade på väggarne de nu mera äfven i det öfriga Sverige temligen kända Daltaflorna med sina naiva framställningar af bibliska ämnen.
Till full utrustning bör en Rättvikskulla hafva elfva kjortlar, förutom tre »kasungar» med tillhörande tröjor, sex »snörfvilar», åtta förkläden, åtminstone tre »hättor» och fyra par strumpor. De sist nämnda äro röda under vanliga förhållanden, men hvita i sorg. Hos Moss Olle sågo vi ganska vida strumpor, hos Sand Lars voro fruntimmersstrumporna ej fullt så vida, och i andra klädstugor betydligt smalare. Vi trodde naturligtvis, att de ben till hvilka de hörde voro af så olika omfång, men underrättades då, att fruntimmersbenen hos Sand Lars, Moss Olle och alla de öfriga kunde vara temligen jemlika, hvaremot jemlikhet i förmögenhetsvilkor ingalunda egde rum, och det vore just detta senare som uttrycktes i strumpornas olika vidd. Då ett bondhus i Rättvik är, efter ortens förhållanden, ett rikt hus, hafva qvinnorna
