Morgonlysningen tyckes nu mer vara den fördelaktigaste för denna kyrkas inre. Hela vestra gafveln är, ty värr, tilltäppt genom ett der på sextonhundratalet uppfördt högt, obäkligt trätorn, der stadens fatalie-ur har sin plats. Det är ett mycket fult torn, men tyckes hafva den allmänna meningen för sig, ty då en medlem af stadsstyrelsen för några år sedan väckte förslag om att detta missprydande torn skulle borttagas, åstadkom han en så häftig ovilja bland en stor del af invånarne, att man ansåg sig icke kunna göra något vidare åt saken, och således står tornet der ännu, S:t Karin till skada och staden till skam.
Det är detta torn som gör att aftonsolen icke kan ohindrad lysa in under de höga hvalfbågarne. Men i morgonsolens glans, hvilken färgprakt och hvilket lif midt uti förstörelsen! Öfver allt ser man mångskiftande blommor och grönt på ruinens tinnar och i alla vinklar och vrår. Högt upp på murarne springa gamla, knöliga oxelträd fram ur remnorna och klänga sig fast vid den hårda stenen. Huru hafva dessa träd kommit dit? Himlens vindar och Visby fåglar hafva sannolikt varit trädplanterare. Det är icke otroligt, att dessa träd skada murarne samt här och der spränga sönder stenen, men vackra äro de.
När man vandrar på den mjuka, saftigt gröna gräsmattan, som nu är kyrkans golf, djupt under de fristående hvalfbågarne, och kastar blicken upp åt till murens träd och de öfver korets tinnar i solljuset vajande blommorna, då har man en högtidsstund af härligaste slag.
S:t Karin är, trots sina sjuhundra år, en skönhet af första rangen, och hvem vet om hon var så skön när hon var i sina bästa år och då himlens vindar ej kunde fritt leka med blommor, murgrönsblad och trädgrupper i de gapande remnorna.
S:t Nikolaus anses vara minst ett halft århundrade äldre än S:t Karin och räkna sitt grundläggningsår från slutet af
