»Jo, det var för att vi ändtligen skulle få fara till Liljeholmen», förklarade den tredje i sällskapet. »Kommer farbror i håg när vi, för några och tjugu år sedan, sutto en qväll i Kirsteinska trädgården och talade om samfärdseln i Sverige?»
»Ja, hvem kunde då tro, att vi skulle få upplefva sådana tillställningar? Men eftersom vi nu ha jernvägar och fått oss en så ståtlig centralstation, så skola vi också draga fördel deraf. Nu fara vi ej blott till Liljeholmen, utan rakt af till Södertelge.»
De tre herrarne vände ryggen åt musikaliska akademien och sträfvade af ned till det storartade stationshuset. Det var ännu något sandigt, för att ej säga grusigt och småstensaktigt mellan Strandgatan och stationen, men det var blott öfvergående.
Sjelfva ingången och den stora förstugan vid biljettförsäljningsluckorna är något monumentalt och storstadsaktigt, nästan mer än europeiskt, ty det närmar sig det amerikanska, påstå de som känna den sistnämnda verldsdelens jernvägsförhållanden. En storartad portvakt ingifver också genast en hög föreställning om hela inrättningen.
»Det är annat, det här, än gästgifvaregården vid Packartorget», sade den ene af de gamle herrarne. »Nå nå», tillade han med en suck, »det ligger en hel menniskoålder mellan den stund, då jag der bestälde min första skjuts till Upsala, och den dag som nu är.»
Men det duger icke att stå och tänka på Packartorget, när man kommit till Stockholms »central». Då får man allt för många knuffar och stötande påminnelser om att tiden håller på att flyga från oss. Man är här midt uti verldsbullret. På ena sidan kommer en engelsman, som skall till Avasaxa för att »se solen», på den andra en tysk, som kanske också har något lysande föremål för sin resa, är t. ex. ombud för ett
