»Lotterie-Geschäft» i Hamburg eller Braunschweig, eller far i vetenskapliga ärenden eller gör i något »extrakt», som skall skänka menskligheten nya krafter.
Bredvid engelsmannen och tysken synas andra främmande anleten, och Gud vet till hvilka folk de höra, fransmän, italienare, ryssar, sydamerikaner, hottentotter eller samojeder. Det är omöjligt att gissa till deras ursprung, lika omöjligt som att leta ut föremålen för deras resor. Det är nog med att de uppträda på vår »central», ty det är ett intyg på att vårt land nu mera verkligen kommit med i den stora resemarknaden. Om vi nu, lättare än förr, öfversvämmas af en hop »affärsmän», hvilkas tjenster vi gerna kunde undvara, hafva vi också, å andra sidan, lättare tillfälle att göra oss andra folks fördelar till godo, att se och höra samt varda sedda och hörda.
»Ja, ja, det der kan nog hafva sina goda sidor», medgaf den ene af våra gråhårsmän, »men ett förskräckligt rifvande och slitande är det, och snart är jag döf af skriket på alla dessa främmande tungomål.»
Det är dock icke blott främmande språk, man hör på vår »central», åtminstone icke alltid utländska, ty der blandar sig stockholmskans vekare tonfall med landsortsmålens mer eller mindre skarpa, och är man målkännare, kan man skilja mellan hela skalan af de olika munarterna, från den yttersta nordens ända ned till sydsvenskans.
Alla dessa våra landsmän äro nu mera stadde på resa. Förr skickade man uppdrag till kusin Beata i Stockholm att köpa hvad man inbillar sig finnas endast i hufvudstaden; nu reser man sjelf hit för att göra sina uppköp och på samma gång få se herr och fru Almlöf, hvilka sedan flera år icke uppträdt i landsorten, gå på Nya teatern, till nationalmuseum och Hazelii
