VIII.
Vid Vettern.
Har man någon tid soltorkats på östgötaslätten, längtar man
efter vatten och svalka. Jag satte mig derföre en dag i en
jernvägsvagn, som drogs åt Mjölby till. Det var outhärdligt varmt,
hvarför vi med stor tillfredställelse läste ett i vagnen uppsatt,
tryckt tillkännagifvande, att om »värmen i kupén kännes för
besvärlig, torde konduktören derom underrättas». Han skulle då
»reglera värmegraden». Hvad den jernvägsstyrelsen är
förekommande. Det vardt emellertid ingen reglering af, ty man
upplyste oss, att tillkännagifvandet gälde endast värmen vintertiden,
och vi fortforo derföre att svettas sommartiden.
»Af Östergötlands städer är Mjölby den folkrikaste och den som ej blott drifver största handeln med spanmål och kreatur, utan äfven eger de förnämsta storslöjdverken.» Orden läsas i en skildring öfver Östergötland, utgifven år 1975, hvilken jag händelsevis kom att få se när jag satt vid det brusande vattenfallet i qvarnbyn, ett stycke från jernvägsuppehållet, der redan nu sju särskilda vattenverksegare på tretton olika ställen hafva näringsanläggningar. Man skall ej skratta åt 1975 års uppgift. Det var en tid då Skeninge och Söderköping, i känslan af sin storhet, skrattade åt Norrköping, det lilla småstadshålet, som verkligen fans till under medeltiden, men då icke förmådde göra sig gällande.
I Mjölby sammanstöta fyra stora landsvägar, från Linköping,
