Om åthskilligh Slaghs Sädh och Plåckfruchter/ aff hwilke hoos oss brukelighit är at baka Brödh och andra Rätter bereda.
Cap. II.
I Förste werldzens tijdh/ lät Menniskian sigh nöya
Med grääs och fruch: men seen begynt hon marcken plöya/
Och henne at besåå medh allahande Sädh/
Sin stoore hunger nödh at släckia så ther medh:
När jorden/ Korn och Rågh/ sampt Hwete månd fördraga/
Så tänkte hon up maneer at Rätter ther aff lagha:
Hon redde them wäl til/ hon bakadh Brödh ther aff/
Och fann at thet allmäst sin Lekam styrckia gaff.
När som man annan Spijs/ förskiuter och försakar/
Tå både först och sidst en beeta Brödh mäst smakar;
Hwar Såfwel eller Kost tu hälst tigh rättar ann/
Haar tu ey Brödh ther widh/ thet tigh ey lyfta kan.
Ty må tu thes autheur högt prijsa så och lofwa/
Aff Gudh medh tacksamheet undfå så äder gåfwa/
Som Menniskians then Kånst/ aff nådhe hafwer lärdt;
Ochtigh frå Barndom tin/ titt dagligh Brödh beskärdt.
Gått Brödh på thetta sätt/ tu pröfwa skal och smaka:
När thet är aff gått Miöl/ ey Ornigit giordt och bakat/
Jääst/ Saltat/ Gräddat nodh/ ey färskt ey myckit hårdt;
Ey Möglot/ ey Förbrändt/ förlätt ey häller swårt.
Om åtskilligh slags Spijs/ som Jordennes Botn oss til wår Lekamens Underhåld gifwer/ handlar man aldrafrämst/ effter then är then äldste och gemeeneste/ medh hwilken the Menniskior/ som i förste
