medh; och så går thet i andra saker. Men then rätte och säkerste frögden står uthi Dygden/ sägher Seneca. Hwarföre sägher och Plato at en wijs man frögdar sigh widh sigh sielff och widh sitt dygdelighe Samweet/ och icke widh the ting som uthom sigh äre. Ty then som icke dygdesam är/ eller ett gott Samweet hafwer/ han kan alldrigh rätteligen glädia sigh. Twärt emoot then som Dygden sigh altijdh för öghon ställer/ och ransakar sitt reena Samweet/ han kan i sielfwa mootgången sigh och gladher skicka. Ett gott Samweet blifwer för then skull ett daghligit Gestebudh kallat.
Om Älskogh.
Cap. VII.
Hoo som i roligheet/ wil sina ungdoms daghar/
Fulbringa/ är thet gott han sigh til wara tagher
För kärleeks bräna stoor/ och häfftigh Ällskogs flam;
Som en til Kropp och Siäl kan komma stort på skam.
Aff klokt och mächtig Folck/ kan hon snart göra Gäcker:
Hwad för affectet är then som icke hon upwäcker:
När tin hugh uptänd är/ til en fast prächtigh Dam/
Titt höghmodh tillstår ey/ en an gå för tigh fram;
Tin staat och rijkedom tu medh högh ord bekräffter/
Fast tu them icke haar/ geer tu doch ingen effter:
Tu fängtar aff och til/ at tu må blifwa rijk/
At Jungfrwn wärdar tigh högst och för sin gilijk.
Så länge som tu kan Jungfrwuens gunst behålla/
På Godz/ på Lut och Frögd/ mon tigh tå intet wålla:
Doch most tu stadigt blij i fruchtan och i sorgh/
At tu ey mister then/ och faller genom Korgh.
