Sida:Sundhetzens Speghel-1642.djvu/277

När hennes godh pæsentz mon wara tigh beröfwat/
Medh Suckan oh bllek Kinn/ tu stadigt går bedröfwat:
  När tu then hugnan får/ at hon och är tigh när/
  Medh sina mijner skön' hon reetar tttt begär.
Om hon sin gunst från tigh och til en ann mon wända/
Stoor jaliusij och sorgh i titt Gemöth mon hända:
  Tå kan tu märkia först/ och rätteligen see/
  At troo medh otroo lönt/ är ijdel ach och wee.
Tå finner tu ock så/ förtreet är Älskogz ända/
När som titt hopp och frögd/ så platt skal återwända.
  Haat/ Afwund/ hämd altså begynna stickias inn/
  I stadh för Frögd och lust/ i titt Gemöth och Sinn.
Så seer man Älskogz art/ ehwad som han mon wara/
När man syns trygger mäst/ så är en doch i fahra/
  När man all tryck och qwal/ bäst tyckes wara frij/
  Så är en under Ook/ så och stort schlaverij.
Om en fösichtigh syns/ är han ey theste minder/
Fast oklook i sin saajk/ med öpna Öghon binder:
  Om en til Kropp och Modh/ lådz wara frisk och sund/
  Föruthan Krankheet doch/ så är han ingalund.
Hwad rådh skal man tå här/ för thesse plåghor wällia/
Som amoureusiskt Folck på sådan sätt plä qwällia?
  Wil tu at Älskogz flam/ ey skal tiltagha fast/
  Så most tu Gnijstror små/ uthfläckia medh en hast.
Aff Gnijstror små en Eeld/ fast stoor sigh offta tänder/
Then icke fläckias kan/ hwad man ther til andwänd er:
  Jw större Eeld blijr flächt/ man större skadha haar/
  Jw större Haat blirj wächt/ jw störr' amour han war.
Om tu aff sådan flam/ blirj myckit öfwerlasta/
Tu bruka troligt bön/ och ställ tigh til at fasta:
  Betänk thet och whem som uthi sitt Kött mon Såå/
  Förgängligheten igen/ aff thet upskära må.