Och at then tiocke Spijs/ må mängias i tin Magha/
Så skal tu medh wist mått/ tin Drick til Lijffz och tagha.
Wil tu och synder mångh/ sampt siukdom blifwa frij/
Så lär medh allan flijt/ at undfly Fyllerij.
Haar tu i Middagsmål/ tin Magha öfwerlasta/
Om Affton minns atu tu/ tigh ställer til at fasta/
Och icke taar til Lijffz/ så myckin Maat och Drick/
Til thes thet blifwa må/ uthi sitt rätta skick.
Ther Fstan ey gör nogh/ så most tu ey försaka/
At låta komma thet igen/ från tigh tilbaka/
Som tigh beswärar stort/ och gör tin Magha twångh:
The tigh förwara kan/ för hårda plåghor mångh.
När som tu Spijs och Drick/ tilfyllest hafwer nutet/
Hwad som ey skal blij qwart/ halt ey i Lijfwet sltuet:
Om ey Naturen tijn/ mon göra thet han bör/
Aff Kånsten honom tå/ en godh undsättningh gör.
Om onda Wätskor tigh/ i Kroppen molestera,
I tijdh tu föör them uth/ medh medel som purgera,
Tu ther igenom kan/ mångh siukdom blij förment/
Hwem at uthroota seen/ kan blifwa alt för sent.
Om aff godh Spijs och Drick/ tijn Ådrar öfwerflödha/
Och äre ey i skick/ aff Blodhet skärt och rödha:
Thet bäste rådh är tå/ uthi ett sådant fall/
At tu i rättan tijdh/ tin Ådher ypna skall.
