deribland Hampa, hvaraf deras fädernes-bygd haft sin finaste dräkt[1], och hvaraf de nu kunde göra både segel, tåg, och fiskenät.
10. Men innan wåre gamle jordbrukare kunde hinna så långt i sitt arbete, måste de ofelbart haft järn[2]: det ringa förråd af nödiga wärktyg, som kunnat föras från Godhem, war ej tilräckeligt för et nytt folks inrättning: de hafva derföre utan tvifvel från början funnit tilgång dertil i sit Manhem[3]. Utan särdeles möda kunde de wid landets uprödning i wåra bärg up i dagen hitta på malm[4], liksom äfven Myr-malm i skogar och måssar[5] den de smälte under bar himmel med små handbälgar[6], och tilvärkade som de kunde til sin nördtorft. Smeder woro wäl, som andre handtwärkare, ganske rare; men Nöden är en stor läromästare. Den, som kunde utarbeta
- ↑ Bajer. L. c. T. 3. p. 368.
- ↑ cfr. Aristot. Oecon. L. 1. c. 2.
- ↑ Tacit. de Germ. c. 43.
- ↑ Garpebärgs - så wäl som Stora Kopparbärgs - grufvors ålder förer Zach. Holenius (Diss. de Dalekarlia. Ups. 1722 och 26.) genom Joh. Ott. Silfverströms och And. Swabs bevis, längre tilbaka, än Christi födelse, påståendes at Carperne, et folk, som fölgde med Svever och Göter, (v. Zofim. Jornand. Oros. &c.) gifvit Garpeberget namn.
- ↑ I Dalarne, särdeles i Lima Sokn, ser man ännu bonden upgräfva sin myr-malm och hel ensam, utan masugn och utan stångjärns-hammar, tilvärka sit järn med sin lilla eld.
- ↑ Laur. Benzel. Diss. de Re Metall. Sveog. Ups. 1703 .p. 68.
