at intaga och upfylla jorden: den har ock blifvit, liksom alla andra böjelser, både brukad och missbrukad: Abraham, som war en stor Husfader och en Förste för et litet tilwäxande Folk, sade wänligen til Lot när landet ei kunde fördraga, at de bodde tilhopa[1]: Står icke alt landet dig öpet? Skilg dig ifrån mig: wil du til wänster, så wil jag til höger eller tvertom: men mycket oftare har man hört, at det ena släktet wåldsamligen utrotat och förjagat det andra. Det war den tidens smak: och ju magrare et land fans, ju snarare skickade det nya folksvärmar ifrån sig: det är naturligt: de, som råkat behagelig jordmon och goda lägenheter, woro nögde och tykte sig ej behöfva, at ymsa säten; men det war ej så med dem, som stadnat mellan klippor under en strängare himmel: de kunde ej så mycket öka sig förän trängslen blef efter deras tycke för stor och de således tvungne, at söka utrymme: våra Scandianer woro dessutan et så wandrande Folk, at de hemma i sin första bygd aldrig woro länge på et ställe[2]: hvad stadighet kunde man då fordra af dem på wåra bärg?
12. De förökte sig ofelbart til et ansenligt antal på trehundrade åhr[3], hälst som de woro et
- ↑ Gen. c. 13. v. 6. 7. 8. 9.
- ↑ v. supr. c. 2. §. 4. 8. 12.
- ↑ Man kan åtminstone räkna at 1000. personer kommit af et hionelag i tolf leder: om man nu allena räknar trettio hionelag, så blir det til det minsta 30000 personer af 60 på litet mer än 300. åhr eller wid pass i 10. eller högst 12 leder. Tager man nu helften eller tredingen deraf, så hafva åtminstone 15000 eller 10000 wapnföra Svever kunnat fara ur Scandien, hvilket giorde en ansenlig hop i den tiden, som snart fick flera med sig och wäxte til et stort folk.