Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

at intaga och upfylla jorden: den har ock blifvit, liksom alla andra böjelser, både brukad och missbrukad: Abraham, som war en stor Husfader och en Förste för et litet tilwäxande Folk, sade wänligen til Lot när landet ei kunde fördraga, at de bodde tilhopa[1]: Står icke alt landet dig öpet? Skilg dig ifrån mig: wil du til wänster, så wil jag til höger eller tvertom: men mycket oftare har man hört, at det ena släktet wåldsamligen utrotat och förjagat det andra. Det war den tidens smak: och ju magrare et land fans, ju snarare skickade det nya folksvärmar ifrån sig: det är naturligt: de, som råkat behagelig jordmon och goda lägenheter, woro nögde och tykte sig ej behöfva, at ymsa säten; men det war ej så med dem, som stadnat mellan klippor under en strängare himmel: de kunde ej så mycket öka sig förän trängslen blef efter deras tycke för stor och de således tvungne, at söka utrymme: våra Scandianer woro dessutan et så wandrande Folk, at de hemma i sin första bygd aldrig woro länge på et ställe[2]: hvad stadighet kunde man då fordra af dem på wåra bärg?

12. De förökte sig ofelbart til et ansenligt antal på trehundrade åhr[3], hälst som de woro et

  1. Gen. c. 13. v. 6. 7. 8. 9.
  2. v. supr. c. 2. §. 4. 8. 12.
  3. Man kan åtminstone räkna at 1000. personer kommit af et hionelag i tolf leder: om man nu allena räknar trettio hionelag, så blir det til det minsta 30000 personer af 60 på litet mer än 300. åhr eller wid pass i 10. eller högst 12 leder. Tager man nu helften eller tredingen deraf, så hafva åtminstone 15000 eller 10000 wapnföra Svever kunnat fara ur Scandien, hvilket giorde en ansenlig hop i den tiden, som snart fick flera med sig och wäxte til et stort folk.