Söner anlände, lämnade gerna rum med sig åt sine gamle Ättlingar, hälst som deras jord förökt sig och upstuckit ur watnet inemot tio alnar, sedan deras första ankomst, och de dessutan lärt wägarne utrikes, at fara omkring på alla haf och söka sig födan med wåld eller goda, utan at bry sig så mycket om sina hemvist.
6. Wi kunna således från denna tid begynna at tala om wåre Wikingar[1] och Askemänner[2] eller sådane, som foro i härnad eller siötåg: En förnäm yngling[3], den Naturen begåfvat med hälsa och manlighet, war knapt aderton åhr förän han upoffrade sit öde til Guden Frey[4], tog med sig sin Faders underhafvande, torpare[5] och tienare, mäst ungdom[6], på några dertil utrustade fartyg, och gaf sig til siös, at skaffa sig ägodelar: antingen steg han då til lands på någon främmande ort, der man ej war omtänkt om försvar, och utkräfde skatt, hvarföre
- ↑ Wikingar kallades de antingen af Wigi, krig, härjande, eller af Wikar i siön, inbukter innom uddar och näs, der de lågo i lugn och bäst kunde giöma sig i försåt för dem de wille anfalla.
- ↑ Askemänner kallades wåre Wikingar af Tyskarne. (v. Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 212) Det är det samma som skiepsmän; ty Ask betydde fartyg, båt &c. v. Peringsch. ad vit. Theod. p. 409.
- ↑ Det är til säjandes, Sonen af hvar och en Odals-man eller besuten Bonde och Husfader, som war sin egen och rådde sielfmyndigt om någon liten del af landet.
- ↑ Guden Frigi eller Frey hölls före at wara alle Wikingar Beskyddare. v. Verel. not. ad. Herv. p. 48.
- ↑ Torpare kallades all den Allmoge, som låg under Odals lydnad och nu kallas Frälse-Bönder.
- ↑ Verel. Nor. ad Herv. S. p. 140.
