ock alle försiktige Inbyggare i Scandien hade wakthåll och wård-kasar wid siöstranderne, som kallades Lids-warder[1] eller Här-wårdare[2], at gifva fahran strax tilkänna, eller ock bandt en sådan Wiking an med hvilken siöfarande han mötte, så framt ringaste likhet war til seger: om han då wann, så blef den angripne antingen ihiälslagen eller lösgifven mot god betalning, som bestod mäst i all den ägendom han då hade med sig. Desse Wikingar woro dock ofta så billige, at de skonte Bönder och Köpmän, som foro fredeligen[3], angripandes allena sådane, som med dem brukade lika sysla: Funno de ingen i Östersiön, så gufvo de sig ut i Wästerhafvet eller tvertom[4], så at de icke allenast härjade på Estiska, Lifländska och Tyska kusterne, utan ock omkring Stora Britannien[5], Nederland[6], Frankrike, Spanien[7] och stundom ända ned genom Gibraltarske Sundet[8] i Medelhafvet, och på Grækeland[9] dit de likväl ej foro den wägen utan med större makt och sedan werlden blifvit dem bekantare: förut hade de Græske orter en närmare wäg genom gamla Scythien, som framdeles mer kommer til at omtalas.
- ↑ Verel. Ind. ScandeScyth.
- ↑ Staden Wardberg i Halland och flera orter wid siökanterne hafva deraf fådt namn.
- ↑ Torst. Wikings. S. p. 115.
- ↑ cfr. Torst. Wik. S. p. 130.
- ↑ Brettland, Skottland, Iraland, (Eyar- eller Ö-land) och Orkenöjerne ansågo de som sin hembygd.
- ↑ Gemenligen kallade de alla Nederländare med et ord Frisland.
- ↑ Frankrike, Spanien och Italien kallades med et namn Gallien, Gualland eller Walland.
- ↑ Denne Gaditaniska trängslen kallades af dem Niorvasund (v. Sturles. in vit. Sigurdi Hierosol. &c.)
- ↑ Sturl. T. 2. P. 12.
