Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

7. Af bytet gufvo de sin Konung åhrlig skatt[1], så länge de orkade fara i härnad: Sedan satte de sig i ro; men handtvärket hölls då åter wid makt af ungdomen, som åhrligen for ut om wårtiden och kom igen om hösten[2], så framt ej resan war för lång och Höfdingen mycket ähregirig. Den gick så wida, at ingen Konungs-Son her i Sverige, Dannemark eller Norige föddes med friska lemmar, antingen han en gång borde efterträda Fadren i Regeringen eller ej, antingen det war i et stort Rike eller litet Skattland, som icke strax i ungdomen blef en sådan Siö-Konung och använde sin bästa ålder i en lefnad, som wäl hölls för mycket ährofull så wäl öfver hela Norden som bland spakare folkeslag[3]; men i wärket ej annat war, än Siöröfveri.

8. Wikingarne woro dock mycket grannlaga om sin heder: när de råkade en mindre och svagare fiende, giorde de sällan svårighet, at lägga en del af sina skiepp afsides[4], och således at slås med lika antal[5], på det segren endast måtte tilskrifvas deras tapperhet. Anförarne funno ock stundom godt, at skilja trätan med Enviges-kamp, då de upstego på närmsta land och afgiorde saken sins emellan, hvilket kallades Holmgång[6]: då måste endera antingen stupa

  1. Ad. Brem. de sit. Dan. &c. c. 212. Herröds S. p. 10.
  2. Rudb. Atl. T. 1. c. 9.
  3. Cæsar de Bell. Gall. L. 6. c. 23. Thucydid. de Lacedæm. ap. Er. Benz. Coll. Hist. P. c. 1. §. 12.
  4. Torst. Wikings. S. p. 112.
  5. Så skiedde det emellan Niorve och Wiking, Torsten och Angantyr, &c. &c. v. Torst. Wik. S. p. 112. &c.
  6. De togo med sig på hvardera sidan efter aftal en eller flere tienare och kommo äfven mäst öfverens om wapnen: hvardera hade sin skiöldsven eller wapndragare, som stundom höll en stor skiöld framför sin Herre i bästa kampen. (v. Götr. S. c. 36.) En ring giordes mäst omkring de fäktande och undertiden lades en fäll under deras fötter, som betydde at de ej ärnade wika utom. Den som mant borde upbära första hugget. (v. Torst. Wik. S. c. 4.) Stundom försökte de hvarannan några dagar i rad, åto och drucko ihop liksom wänner, innan den ene fick lifvet af den andre. v. Torst. Wik. S. p. 76. it. Hist. Eigil. & Asmund. per Salan. c. 2. Ordesättet til utmaningen war, at den skulle wara hvars mans niding (ährelös), som ej mötte. v. Verel. not. ad Herv. p. 66.