Menniskiohänder brakt ur wägen, har förkommit i wådeldar: A. 1419. upbrann Riks-Cancelliet med många märkvärdiga saker och äfvenså A. 1525[1], så at fastän alle sådane förluster skulle warit drägelige, så wete wi dock icke hvad wi mist eller ej.
Med alt detta har det warit en stor lycka, när så tilburit, at wåra Häfdetekningar, dem wi ej sielfve kunnat behålla, åtminstone fallit i sådane Främlingars händer, som dem ej allena förwarat utan mer utarbetat och gifvit oss dem med wår winst tilbaka. Sådane hafva Isländarne warit, så framt de i anseende til oss böra kallas Främlingar: Island har på 880- eller 90-talet i Norske Konungens Harald Hårfagers tid[2] först fådt Inwånare från Sverige och Norige, hvilka der i sit stilla lugn och afskilde från den öfrige werlden hållit för sin största ro, at uptekna sine Fäders åminnelser: Snöbiörn och Helge den Magre, Eivinds Söner, hvilkas Farfader Biörn Rolfson på Ana flydt från Wästergötland til Norige[3], satte sig då ned på det landet tilika med Helges Svåger Biörn Östråne, Kettil Flatnäsas Son, som war upfostrad hos sin Svärfader Kiallak Jarl i Jämteland: Wid samma tid ditkom Gardar Svavarson på Gardarsholm, en Svensk Man, hvars Son Une, Hroar Tungogodes Fader, blef af Harald
