rista sig i köttet med svärdsudd, tilägnandes sig alla deras Siälar i evig fägnad, som tappert wågade sig i fält och föllo för fiendens wapn[1]: det war en stor upmuntran för de godtrogne Göter, som öfver alt höllo denne sluge Höfding för en Gud[2]: Oden wille således äfven efter sin död föra krig på de Romare. Men innan jag widare talar om de Götiska uttåg, hoppas jag ej missbruka Läsarens godhet, om jag något uppehåller mig i följande Capitlen med berättelsen om de gamle Scandianers Gudalära, Lagar, Wettenskaper och Seder. Wi hafve nu sedt wåra Nordiska länder upwäxa ur watnet: wi hafve ditfölgt så månge inbyggare, som ej allenast deruti kunnat stifta egna Riken, utan ock låta wörda sig af andra: Nu är det nödigt, innan Historien fortsättes, at wi nogare känne detta Folks inre tilstånd, tänkesätt och sedwanor.
