Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Hon talar ock om en Syndaflod af Yme Jättes blod[1], den de rättfärdige togo af daga[2], som war så stor, at alt det Onda släktet deruti drunknade, undantagande en enda, kallad BergElmer[3], som undkom i en båt med sin hustru och barn[4], hvarpå en ny werld inrättades[5].

10. Alt efter som första renheten aftog, så föröktes Gudarne hos de gamle Scandianer: de dyrkade wärkeligen, liksom alla andra folk, ej mer, än en Enda under hvarjehanda namn[6]; men den Endas åtskilliga egenskaper, de åtskilliga sätt, hvarpå han wisade sin makt, woro just de, som giordes til åtskilliga Gudomligheter. Efter de gamles tro war sielfva jorden, den Goda Modren, som föder alla kreatur, en

  1. Yme-Jättes blod är ej annat än Watnet ur diupens källor. cfr. Gen. 7. v. 11. it. 8. v. 2.
  2. Bores Söner troddes hafva dräpit Yme (Edd. Myth. 6.); men dermed förstås ej annat, än de frommes sak, deras förtryck och suckar, som bevekte Gud at straffa de onde.
  3. Berg-Elmer eller den, som kommit til at stadna på bärg, är den samme som Noach (Gen. 6.): Lucanus kallar honom Deucalion Scytha, den Scythiska Deucalion, Chaldæerne Xisuthrus, Grækerne Deucalion (cfr. Rudb. Atl. T. 1. c. 1. p. 8.) eller Ogyges, som svarar mot wår gamle Ægir eller Yggur (Neptunus), v. imfr. §. 11.
  4. Edd. Mythol. 6.
  5. Sedan Berg-Elmer war räddad och Yme drunknad, säger Edda (Mythol. 6.), at af Ymes kropp giordes en ny jord, af benen bärg, af tänderne klippor, af bloden hafvet, af hufvudet himmelen, som sattes ofvan öfver jorden på fyra stöder och under hvar stöd en dvärg, hvilka fyra dvärgar kallades Öster, Wäster, Söder, Norr: Sen giordes stiernorna af gnistor från den eviga himmelen (Muspel) rundt omkring jorden, somliga fasta, somliga ostadiga, dock med sine visse gångar: Dag och natt och årstider blefvo åtskilde: jorden fans rund och omringad på alla sidor af det diupa haf. Märkligt, at denna Skapelsen ej troddes wara skedd af Gud, som den första, utan af menniskior, af Bores Söner (v. Edd. L. c.): så at den nya kunskap och erfarenhet, som menniskiorne efter Syndafloden fingo om himmel och jord, dem de ransakade och uptogo på ny räkning, kallas her en ny Skapelse.
  6. Augustin. de Civ. Dei. L. 4. c. 11.