Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

den ende, som ansågs på hvarjehanda sätt. Et wisst begrep hade man ock om Änglarne: Gamla Gudaläran talar om himmelske stridsmän[1] och om TIensteandar, Hvite och Svarte[2], de förre boende i

  1. Musspels (eller himmelens) Invånare rida ut at kriga, säger Edda (Mythol. 11.), och ingen ting i werlden kan stå dem emot.
  2. Desse Genier eller Andar kallas antingen Nissar (Edd. Myth. 15.) eller Alsar (Edd. ap. Verel. in not. ad Herv. p. 25.), som delas i Lios-Alfar (hvita Alfar) och Dauk-Alfar (svarta Alfar) eller ock Wettor (små inbyggare under stenar &c.). cfr. Verel. Index. Sv. S. Thiselii. Beskrifn. öfver Wettern. Diss. Lund. sub Sv. Bring de Gothungia. 1745.) Nissar, Alfar, Wetter, Norner (Nympher) och Dvärgar (små hiälp-andar, som troddes bo i bärg och skogar) hölls för et och samma slag (v. Edd. L. c.; men at Nissar deltes i hvita och svarta, i himmelens och i afgrundens, liksom Alfar i liusa och mörka, det beteknar gode och onde Änglar. Nisse, God-Nisse, kallas ännu på somliga ställen i Sverige Tomt- och Elve-dansar som något öfvernaturligit, fastän Elve-dans ej annat är, än et gräs med blå blad, som kryper i ring (Cynosur: bracteis integris) v. C. Linnæi Öländska resa. p. 66. Äfvenväl äro Wettur i mycken högaktning bland Allmogen i Göta Rike, der de lius, som synas i mörkret på sumpiga orter, kallas Wetto-lius.