derwid ej allenast Jorden[1], all Fruktbarhets Moder[2], som äger både Man och Qvinno-art, at afla och föda[3] utan ock Månen[4], som troddes wärka i Menniskliga Släktets förökning, så at ock Fullmånan altid ansågs som lyckelig för bröllop[5]. Efter denna blandning kommer det således på et ut, at kalla denna Gudinna Frigga, Disa, Göija, Måne eller Jord[6], hvilketdera man behagar, men i synnerhet wördades hon som Giftermåls och Barnefödsels Beskyddarinna[7]. Hos de gamle Wender begreps tillika under hennes wördnad både Odens och Thors: hon kallades hos dem Triglaf och afbildades med tre hufvuden[8], warandes den samma som de gamle Finnars och Permianers Jumala[9].
5. Sådan förändring hade nu de äldste Svenskes trefaldiga Gudomlighet undergådt wid pass 150. åhr efter Christi födelse; men de trenne sålunda tilskapade Afgudar Thor, Oden och Frigga dyrkades ej med dess mindre wördnad. Widskiepelsen förfäktas
- ↑ Verel. L. c. p. 52. O. Rudb. Atl. T. 2. c. 4. Lund. Zam. c. 5. §. 19.
- ↑ Tacit. de Germ. c. 40. säger, at någre Nordiske Germaner dyrkade Herthum eller Jorden, som ock på Tyska heter Erdte, kallandes henne c. 44. Gudarnes Moder: han beskrifver dess heliga Lund och Gudstienst på en öö, så at det ej annorstäds kan hafva warit, än i Scandinavien.
- ↑ cfr. And. Båld. Diss. de Fat. Relig.
- ↑ And. Cels. Mem. i Kl. M:ts. bref om Calend. Förb. d. 30. Jan. 1739.
- ↑ O. Rudb. Atl. T. 2. c. 6.
- ↑ Vesta, Terra, Juno, Venus, Bellona, Cybele, Luna, Diana, Isis och Ceres hafva äfvenså blifvit ihopblandade af Græker och Romare, så at de ofta alla blifvit tagna för den samma. cfr. Apulej. II. Met. Plutarch. de Is. & Osir. Diod. Sic. Bibl. E. p. 232. ap. Lund. Zamolx. c. 5. §. 19. 20. Orsaken är, at Hedningarne af naturens lius gerna sökt dyrka en alsmäktig Gudomlighet, utan at bry sig mycket om namnen.
- ↑ Ar. Hwidfeldt. in prol. de Relig. Pag.
- ↑ Ar. Hwidfeldt. in prol. de Relig. Pag.
- ↑ cfr. antec. c. 5. §. 8.
