Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

både folk och fä, som woro tienliga til blots eller offers, utmärkte genom almänneligt wahl[1]: sedan kastades lott öfver alla dessa utsedde kreatur och hvilket dera lotten drabbade, skulle utan inwändning offras[2]: De arme menniskior, som skulle deran, blefvo så smickrade och upmuntrade på alt sätt, at de mästedels mer fägnade sig, än bäfvade för detta öde[3]: åtminstone wäntade de sig en wiss Salighet efter döden: Det hade ej heller hulpit dem at knota: men det war ej underligt, at så ringa personer måtte nöja sig, när sielfve Öfver-Konungarnes höghet ej kunde rädda dem från den helige elden: Om allmänna nöden war mycket stor och Konungen beskyltes, at dertil på något sätt hafva gifvit orsak, så blef han dräpen och offrad på Alsherjar-Ting, til at blidka de wredgade Gudar[4].

13. I offerhuset framför Afguda-belätets fötter[5] stod altid et Altare öfverdragit med järn och stundom med dyrare metall[6], hvarpå en stor järnhäll tiente til bordskifva[7]: der uppå brann den helige

  1. ↑ Arngrim. in Monum. Isl. Eyrbyggia.
  2. ↑ Watzhyrna ap. Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 137. Messen. Sveop. c. 5. Joh. Magn. L. 1. c. 12.
  3. ↑ Man kan wäl tänka, at det äfvenså tilgick her wid slika tilfällen som på andra orter, der menniskior offrades: I Carthago hade sielfva mödrarne hiärta til at smeka och upmuntra sina barn under plågorne, at de ej skulle skrika eller dermed, som troddes, förtörna Gudarne (v. Minut. Fel.). Offrens skrik förtogs ock med Pipor och Trummor (Plutarch. de Superstit. p. 171.). Man mente at Gudarne ej wäl uptogo offret, om det ej war nögdt til at dö (Tertul. in Apol.).
  4. ↑ Sturl. T. 1. c. 18. cfr. Verel. ad Herv. p. 124. &c. Scheff. Ups. Ant. c. 10.
  5. ↑ Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 133.
  6. ↑ cfr. Peringsch. Mon. Ullerak. p. 291.
  7. ↑ Et sådant Altare eller Offerställe kallades af de gamle Göter Hunslastad (v. Bibl. Ulfil. Math. 20. v. 23); ty offer kallades Hunsl, Honsel, Husl. v. LL. Westrog. &c Ostrogoth. ap. Dikman. Antiq. Eccl. 4. fl. p. 45. Offerställe kallades ock fordom Stall. v. S. Olofs-Sag. ap. Dikman. L. c.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svea_Rikes_historia._Första_delen_1747.djvu/222&oldid=426536”