Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Oden den infört i Scandinavien[1]: I sig sielf war konsten ej allenast förargelig och straffbar, utan ock oförnuftig och dum, så wida hon skilde sig från Naturkunnigheten; hon räknades ock för skamlig af dem, som winlade sig om berömliga gerningar[2]; men Prästerne, som gerna skrämde menigheten med skuggwärk, at der igenom blifva mer nödige och anlitne, gufvo henne en färg af högaktning[3], som bibehölls långt efter Hedendomen, så at hon syntes förfärligare, än hon war. De Nordiske woro ock hos Utlänningar för

  1. De Egyptiers och Chaldéers wishet, som sedan blifvit Svartkonst, war ej obekant i Sverige för Odens ankomst (v. sup. c. 4. §. 15.); men Oden omstöpte den, som alt annat, och det är grunden til den sedermera så kallade Trollkonsten: Imedlertid är det wisst, at Oden beskyltes för mycket af denna art, som ej annat war, än hans snällhet, slughet, tapperhet och wighet.
  2. Herrauds & Bos. Sag. Sturl. T. 1. c. 7.
  3. Oden lärde Prästerne Trollkonsten dels genom Runor, dels genom en art af wisor, som kallades Galdrar, hvaraf Asarne eller Gudstienstens föreståndare kallades Galdra-smider eller Trolldoms-Konstnärer, dels ock genom et kokande, som hette Seid, hvilket de så kallade Gudinnor eller Offrens förestånderskor mäst lärt, efter karlarne räknade det för skamligit. Om alt detta kan ses Sturl. T. 1. c. 7.